10 Aug Kärleks passion

Vaknar tidigt och kryper upp i soffan. Det har regnat i natt så luften som kommer in genom balkongdörrarna är frisk och klar. Vi behövde regnet. Både jorden och vi. Jag ligger och tänker på konversationer jag hade med vänner igår. Om kärlek och passion. Vi kommer alla från olika kulturer och har helt klart olika bilder av dom båda. Och även beroende på vad vår historia är, är även vår relation till kärlek annorlunda.

Det finns människor som gör medvetna val att inte älska igen. Eller kanske aldrig har älskat. För mig som är förälskad i kärleken är det svårt att tänka mig att någonsin vara utan den. Den är något alldeles unikt. Du kan inte ta på den eller se den men den är en av livets kraftfullaste upplevelser och även något av det största när man upplever den.

Jag märker att vi beroende på vart vi växt upp någonstans hanterar den olika. I länder där attityd och klimat är hårdare är tilltron till kärlek mindre. Föräldrar lär sina barn att sann kärlek inte är så vanlig eller att den kommer att göra ont så bli inte passionerat förälskad. Framför allt om "kärlek " i familjen har varit i hårda ord och slag.
Mödrarna berättar för sina barn att vuxna en dag slutar ha beröring och kärlek efter något år och det viktigaste är att gifta sig med någon som är ekonomiskt trygg eller kan ge dig barn. Efter något år när uppgiften är gjord och hemmet är materiellt tryggt så skaffar båda sig en älskare.

Så för mig är det inte heller främmande att det finns länder där val av partner sker av dina föräldrar. Eftersom det i vissa traditioner inte anses att kärlek faktiskt är bra för dig. Bättre att gifta sig med någon av praktiska skäl som är bra för familjebilden än att falla i kärlekens berg och dalbana.

I den delen av världen jag har vuxit upp, och framför allt i den artistiska världen så älskar vi. Vi tänker inte ekonomisk trygghet eller liknande. Vi tänker passion, förälskelse och kärlek. Vi har vårt hjärta öppet och vi älskar och lider och älskar och gråter. Beroende på vart vårt hjärta för oss. För vad vore konst om den strukturerades inom ramar och av praktiska skäl. Nej vi konstnärer älskar passionerat kärleken som om den vore det godaste vin. Vi älskar smakerna, berusningen och accepterar baksmällan dagen efter.

Jag kan förstå människans längtan till både lugnet i en relation där kärlekspassion inte finns. Där allt är lugnt och skönt och går steg för steg. Men jag skulle inte kunna vara utan kärlekens passionerade hetta. Där dess närvaro gör mig glad och levande och busig. Och min kärlek till den gör att jag alltid strävar och jobbar för den i en relation. Att den ska vara levande och närvarande. Mina latinska vänner säger att jag är för intensiv. Och jag förstår dom. När jag blir förälskad är jag ju när du upplever en frisk vind efter en lång stilla varm period här på ön. Jag ler med hela kroppen, andas den djupt och vill njuta av varje bris i mitt hår. Den enda som förstår mig är min brasilianska väninna Pilar. Hon är glädje verkligen!! Och all over the place.

Jag är inte rädd för att älska. Jag är mer rädd för rutiner och vanor. Att vi glömmer att putsa på kärleken. Och hålla elden vid liv. Jag vill att min kärlek ska vara lika levande, nyfiken, passionerad och närvarande som jag själv försöker vara som människa. Jag är inte rädd för att arbeta för den. Men jag går hellre ifrån ett förhållande där mötet oss emellan är som syster och bror. Tryggheten att leva i en sådan relation där passionen och viljan att kämpa för den är borta, är katastrof för min själ. Att vara nöjd hemma med fasta rutiner i en syskon relation och där båda skaffar sig en älskare för att få lite hetta i tillvaron. Men Gud så tråkigt!! Det är ju att ge upp!! Och välja den slentrian mässigt tryggheten istället för arbetet att ge varandra passion. Jag har flera vänner i Sverige som levt länge tillsammans och upplever passionen, närheten och kärleken fortfarande. För de har arbetat för den. Inte tagit den enkla vägen i att acceptera vardagen och tidens påverkan och därför skaffat sig en älskare för att få glädje igen. Nej de samtalar och försöker hitta tillbaka till passionen och lyssnar på varandras behov. Jag älskar det!!

Jag vill vara min mans kvinna, hans bästa vän, hans älskarinna och trygghet. Jag vill skratta och känna mig levande!! Jag har syskon och vänner som är som syskon. Dom funkar bra där dom är. Behöver inte fler tack. Min man han är och förblir min passion, mitt stöd, min älskare, min glädje och mitt varje dag äventyr. Och det är vår plikt att hålla den elden vid liv.

Men det är ju så jag ser det. Det behöver inte betyda att det är rätt för någon annan. Jag är ju också på en annan plats livet idag. Jag ska ju inte skapa familj med någon och låta min ekonomi vila i någon annans famn. Den team work grejen är ju inte det jag behöver. Jag har stora barn, sköter mina jobb och har min lägenhet. Jag söker ju inte efter mannen i mitt liv som jag ska bära det gemensamma ansvaret över en familjebild och ett hem. Nej mannen i mitt liv vill jag älska passionerat med så fort han kysser mig i nacken för vardagens tråkigheter är inte en del av vårt liv tillsammans, vi stöttar varandra i våra arbeten, och livet. Äter god mat tillsammans, diskuterar och reser tillsammans. Jag vill absolut jobba lika hårt på vår relation och vårt teamwork som om vi hade barn och hus tillsammans. Men inte för familjebilden eller pga ekonomi för vi har inte den tillsammans. Jag kämpar för att han är den jag vill uppleva livet tillsammans med. Äventyret som kallas kärlek, passion och vänskap. Och det är nämligen det äventyret som gör att allt annat i livet lyser klarare och är då mycket roligare.

Namaste, Malin