10 Apr Den jag är..

Små balkonger i varma länder, där gamla tanter till vackra kvinnor med cigariller mellan fingrarna har suttit och betraktat morgonen har funnits i mitt liv sedan barnsben. Jag var ca ett år gammal när jag åkte på min första semester till franska Rivieran med min mamma och min stora syster Monica. Sedan har jag rest varje år med någon av mina föräldrar. När jag var hos en av min mammas bästa vänner i söndags sa hon ” Du är inte svensk Malin, du kommer aldrig bli det eller vara det. Du kommer alltid längta tillbaka till Frankrike, Spanien eller Italien. Det är du.”

Och hon har så rätt. Min själ är mer berörd av den katolska världen än den protestantiska avskalade. Min mamma och mormor la grunderna för zigenaren eller den ” resande” inom mig. Jag är mjuka färger, blommiga klänningar och lugn med varm passion. Och nu är det mer påtagligt än någonsin. Och jag tycker inte om att frysa…

Senaste tidens sorg har fått mig att se vart jag känner mig trygg och ” hemma” och även om mina närmaste vänner och mina älskade barn är i Stockholm och jag kommer spendera mycket tid där med dom nu. Så är mitt hjärtas hem runt medelhavets stränder eller i Sydeuropas städer. Men också vid hav, berg och solmogna frukter som i Costa Rica och Indien. Så jag behöver acceptera alla dessa sidor i mig. Att jag behöver färger, passion och solgassande caféer i februari. Jag ser nu hur mycket jag behöver den omslutande värmen och blommorna på min terass. Jag är skriven i Sverige. Jag har min lägenhet i Sverige. Jag betalar skatt i Sverige och jobbar utifrån Sverige men välden är min boning. Och min kropp mitt tempel.

Genom sorgen har jag även upptäckt att det gråa får vänta. Just nu är inte tid för det. Jag vill se mig själv i spegeln och känna värmande omhuldande toner. Inte slåss med acceptans av gråa nyanser. Jag har nog ändå just nu av att acceptera det gråa tonerna i livet som kom med vår mammas bortgång. Min dotter Linn sa en morgon, ” Mamma du har för mycket baby face för att börja med grått nu ” men jag stod på mig. Men så dog vår mamma och allt rasade. Jag såg mig i spegeln och kände ” Nä… jag orkar inte vara duktig nu. Jag vill lyftas upp. Så t o m det svarta har jag tagit bort och tonat mitt hår i min ursprungliga färg och för att förbereda för sommarblekta toner. Nu får sommaren komma och salt vatten bleka mitt hår, solen tona min hud varm och munnen smaka oliver.

Förlåt om jag gör er besvikna men jag måste se till min egen känsla just nu.

Nu sitter jag vid min balkong i köket. Jag har precis varit nere och fikat med min väninna Lena. Jag ska strax städa hela lägenheten och göra redo för de av mina barn som vill komma ner och känna värmen. På lördag kommer en hel grupp på 80 personer ner för att se Malins Mallorca. Jag har aldrig känt mig så trygg i det som nu. Jag och mina barn har Stockholm och Mallorca. Vår mamma och mormor sådde de fröna. Det är ju fantastiskt. ❤️