07 Jul Småländska landsbygden

Via Landskrona och vackra kustremsor och slott var vi nu på väg till ” My man Goran” som Martin kallar honom. Dom har sitt lilla sommar paradis i djupaste Smålandsskogen men ändå på rätt sida för att vi ska snabb kunna ta oss tillbaka till kusten igen på söndag. Vi stannade till och fikade på ett jätte mysigt ställe med prunkande trädgård och sommar dofter.

En vacker butik som jag inte ville sluta att strosa i. Bilder sätter sig i mitt minne nu när jag själv vill skapa ett hem i Sverige. Bara känslan att åter igen ha familjen nära göra mig oerhört berörd. Vi beställde en morotskaka på det lilla caféet som var, efter min barnflicka Mimis, den godaste jag ätit. Och en blomma att ta med till familjen i Småland som tack för att vi fick komma. Sedan begav vi oss in i landet genom den svenska sommaren.

Vägarna blev mindre och mindre och när vi började oroa oss om vi åkt helt tokigt ser vi den svenska flaggan som Göran satt på ett träd där vi ska svänga av. Och när vi sakta åker fram till huset avslöjar välkomnandet den stundande fotbollsmatchen. Det söta lilla torpet har varit i familjen sedan början på 1900 talet med en vacker gammal stenmur runt gården väl staplad av farfar. Göran berättar med stolthet om familjens historia medan jag slukar i mig sötman av svenska vinbär och skogs hallon på vägen runt gården. Det höga bigarå trädet sträcker sig högt högt upp mot himlen och grillen åker fram för middagens barbeque. Efter middagen tar hela familjen oss till en sjö som avslöjar om meteoriters nedslag vid tidernas begynnelse. Vid stranden står brun vita kossor och jag berättar för Martin om min barndoms somrar på svedbovallen med mormor. Vi pratar om fötter som vänjer sig att springa på sten medan vi vadar ut i den långgrunda sjön.

Finns det något plågsammare när det gäller att bada som att behöva sakta gå ut i det kalla vattnet för att nå ut till djupet??? Vi båda har dock en sak gemensamt och det är det barnsliga beteendet att stänka ner den andre med iskallt vatten. Jag tror vi inte ens hade satt fötterna i vattnet när vi båda tittar på varandra med det där lömska leendet och ” nu ska du få” i blicken. Vi vandrade ut sida vid sida, vaksamma på varandra rörelse och vi midjehögt vatten är vatten kriget ett faktum.

Solnedgången vilade över trädkronorna när vi sedan ca 15 min senare huttrande stod vid strandkanten. Allt har gått fort för oss sedan den där dagen i april på Mallorca. Mycket har hänt. Två personer som söker en ny plattform i livet, en ny grund att stå på med egna erfarenheter i bagaget. Vi har sex vackra barn med egna viljor och önskningar. Vi har egna karriärer och egna drömmar för framtiden. Jag har ett stort hjärta för Mallorca och mina vänner där. Han har hela sina familj i England och är nu mer patriotisk än vad jag någonsin sett under vår korta tid tillsammans. Och där i allt detta har vi försökt lära känna varandra. Varandras styrkor och svagheter. Det är rätt vackert…

Jag vet att jag är till viss del är någon annan med honom. Det är det som sker i ett möte med en annan människa. Sidor vi inte visat andra kommer till sin rätt i tryggheten med den andre. Och för den andre vill vi bli bättre eller är vi villig att gå en ny väg. Vi säger det ofta till varandra.

Nu stod vi där mitt i den svenska sommaren med fötterna i sanden. Jag sneglade upp på det leende som alltid gör mig varm i hjärtat och kände saker jag inte känt på väldigt länge…

Men som min äldsta son skämtsamt sa igår. ” Mamma imorgon kan ni har er första kris i förhållandet. Sverige möter England.” Jag skrattade och sa att det kunde ju vara sant men… alltså det är ju lite fusk dock… Martin har ju ett varmt hjärta för Sverige efter så många år här. Och hans barn är ju svensk engelska. Hur det än blir vinner han ju!!!! Det är ju så fuskit!

Må bästa lag vinna.

Strand foto av Ida.