30 maj Skuld varför känner vi skuld? Varför ger vi skuld?

Skuld, varför känner vi skuld? Och varför ger vi skuld? Framför allt varför ger vi skuld när andra inte gör det vi vill. När allt vi själva vill är att bli älskade för det vi själva vill. Jag har reflekterat runt det de senaste dagarna. Jobbat mycket med min egen skuld. Ge mig lite tid och dela detta men görlig en tjänst, gå inte in och försök lösa mina funderingar. Titta hellre på om du känner igen något i dig. Jag behöver inte räddas. Behöver inte dina svar. Jag behöver att du lyssnar och känner efter vad som händer i dig om det jag berättar. Det är det som är yoga.

Igår satt jag vid frukosten och blev irriterad. Jag satt med Eric och Martin och kände en frustration komma smygande. Frukost för mig har de senaste fem åren på Mallorca varit min heliga stund av arbete. Något jag i många år längtat efter. Att sitta med en kopp kaffe och ett glas juice och blogga, fixa med mina sociala medier, svara på mail och prata med mina kollegor på FaceTime i ett varmt land. Med doften av sol och olivolja omkring mig. Sorlet av en stad som vaknar. Där på caffeerna har jag suttit i min ensmahet och skrivit många bloggar och många böcker. Ibland kommer mina väninnor och sätter sig ner eller någon bekant som passerar. Jag lägger ifrån mig mobilen eller datorn en stund för att sedan fortsätta arbeta. Ibland har jag blivit irriterad när jag inte kunnat göra mitt arbete. Framför allt när de gett mig skuld för att sitta där och jobba. Jag brukade tänka, ” Det är du som kliver in i min bubbla nu inte tvärtom. ”

Jag vet att jag använder min mobil mycket. Ja till faktiskt allt möjligt. Men jag har väldigt sällan fått förståelse för att jag har mobilen. Jag har oftare, ja nästan jämt fått skuld. och jag brukar tänka ” Det här är den jag är, vad är det du inte accepterar med det? ” Men självklart vet också jag som sagt att jag borde använda den mindre och nu sedan jag flyttade hem till Sverige behöver jag inte bära den med mig hela tiden för att se om barnen ringer från Sverige eller Isak från skolan.

Så när jag satt där med Martin och Eric och bloggade under frukosten tänkte jag ” Behöver jag verkligen göra detta nu? ” Men saken är det att under 200 dagar om året i en väldigt lång tid har jag längtat till frukosten och sitta och skriva. Det är då jag känner mig som mest kreativ. Och det är också då jag går ut på Instagram och ser vad min familj och mina vänner gör något bara en person som själv bor utomlands förstår. Så det handlar om ett val. Inte vad andra vill av mig utan vad jag idag själv vill göra. Vara social istället för att blogga. Att prata med de som är närvarande vid bordet eller med dom där hemma. I min värld så skulle jag ju egentligen sätta mig själv en stund vid ett annat bord. Då blir kanske inte andra störda, jag ser till mina egna behov och jag gör mitt jobb. Men en förändring har skett även i mig, jag vill sitta och prata med dom. Så jag behöver se över mina rutiner och vad jag helst vill göra. Men det är svårt, den här rutinen går väldigt mycket på automatik.

Mina barn klagar över att jag sitter med mobilen. Men de klagar också över om jag inte svarar på en gång när de ringer eller sms:ar. Mina vänner och min familj klagar över att jag är utomlands och inte nära för att besöka födelsedagar eller ta en fika. Men när jag är hemma är det ingen som ringer och vill fika. Jag har genom åren känt en sådan lycka att komma hem för jag har känt mig efterlängtad och när jag vill ses har ingen tid. Och då kan jag få orden ” Ja men du är ju borta jämt och vi kan ju inte styra upp våra liv för att bara du kommer hem. Eller så får jag skäll för att jag inte hinner med alla när jag väl är hemma.

Min älskade Martin kan bli oerhört irriterad om jag sitter och svara på meddelande från någon annan men svarar jag inte på en gång när han ringer blir han också irriterad. Ha ha ha ja vad ska man göra egentligen?

Så jag satte mig ner en stund och reflekterade över vad jag ville och tanken kom just runt skuld. Jag vill inte känna skuld. Och alla kommer alltid på något sätt få en att känna skuld så länge du inte själv bestämmer att inte bli påverkad av det. För de kommer alltid vara där dom är och så länge de inte accepterar dig som den du är som kommer de trycka på knappar i den som får dig att känna skuld för att du inte gör som DOM vill eller som behagar dom.

Jag läste någonstans att det krävs mod att vara sårbar. Det krävs en krigare för att möta sina brister. Och det krävs styrka att ta eget ansvar över de dåliga känslorna som kommer upp av skuld, svartsjuka, avund och ilska. Så jag bestämde mig att inte lägga skuld på andra för att deras reaktioner för mig att må dåligt. Jag bestämde mig för att finna en väg som gör att jag accepterar deras känslor utan att låta dem ge mig skuld. Och för mig heter det empati.

Att ha empati över att de har ett problem och att jag tydligen, eller åtminstone mitt beteende, är en del av deras problem. Jag kan inte ändra dom och jag kan inte förändra mitt beteende för att hjälpa dom för de skulle troligen bara hitta något annat att bli irriterad över. Jag behöver antingen be dom respektera mig i den jag är eller… förändra mitt beteende för jag själv anser att det är dags att förändra det och för att dom skulle må bättre om jag gjorde det. Antingen för att jag känner att de har rätt eller för att jag själv känt att det är dags.

Att känna skuld kommer också av att du någonstans också känner att det är sant eller för att du om och om igen fått känna skuld över att du är som du är. Jag kom fram till att jag ofta känner skuld för att jag själv ger mig skuld och dåligt samvete och därav ger jag dom rätt. Även om jag faktiskt heller skulle vilja skrika ” Ta inte mitt heliga ögonblick ifrån mig!! ” så har jag alltid vetat att jag gör något som andra inte uppskattar bara jag själv. Och då kommer vi till nästa del i det hela ” Att bli bort stött och inte vald.” Hur många gör som andra vill bara i rädsla för att inte bli vald?

Vi gör oss till för vår partner för att inte bli bort vald.

Vi gör oss till på jobbet för att inte få sparken.

Vi gör oss till för våra barn för att de ska återkomma och alltid älska oss.

Vi är som våra vänner önskar för att fortfarande bli vald att komma på tjejmiddagarna.

Vi går i konstant rädsla för att göra fel så vi inte blir bortvald. Istället för att acceptera att ibland blir vi det men hellre gå in i känslan av att inte bli vald än att vara någon jag inte är för att få passa in, bli vald och känna tillhörighet.

Passa in och att tillhöra. Hm… det är verkligen två olika saker.

Malin passar inte in när hon gör det som inte behagar andra men när tillhör hon en del av gemenskapen? När hon är sig själv eller när hon passar in?

Jag tänker ta detta några vändor till och återkomma till detta på bloggen ochunder tiden får du gärna fundera över din relation till skuld. Ger du den ofta eller får du den ofta eller både och? Passar du in eller känner du att du tillhör? Och när och med vem känner du att du får vara dig själv till 100 %

Kram Malin