04 jul Bit för bit…

Med snickarbyxorna på och ett starkt fokus har vi nu under tre dagar igen delat upp mammas saker. Under 80 år kan en människa tydligen samla på sig hur mycket som helst. Jösses vad mycket saker hon har vår mamma. Visserligen föddes hon andra världskriget bröt ut och mormor har berättat om tider då de fick ransonera. Men mormor var snarare en person som inte gillade att samla på sig saker. Jag minns hur mamma vid ett flertal tillfällen ojjade sig om att mormor hade slängt iväg något igen som hon ville ha kvar. Och Kristin grät floder när mormor hade slängt hennes lappade jeans. Några sådan tendenser har vi aldrig sett hos mamma och framför allt inte nu.

Foto: Charles hammarstein

Men vår mamma samlade på ALLT. ” Man vet ju aldrig när det det kan behövas.”

Vilket fall som helst har allt gått bra. Mycket känslor och tankar men också mycket skratt. Jag har iallafall två väldigt snälla systrar och då är det ju enklare. Men av vad vi har hört är det mycket bättre att göra som vi. Att vänta ett år innan man börjar sortera. För det är lätt att man i den värsta sorgen inte ser klart. Man bråkar onödigt om saker när man är ledsen och öven slänger alldeles för fort. Låt sorgen få ha sin tid och uppdelandet sin. Skynda långsamt.

Nu har Kristin åkt tillbaka till Stockholm och Monica gått hem till sig. Jag sitter på gården Anders-Pers café i Järvsö och har unnat mig en smörgås på gluten fritt bröd. Absolut det godaste brödet jag ätit. Och en jordgubb/rabarber paj med havregryn. Efter de här dagarna känner jag att jag förtjänar det.

Delade det med Bodhi som fullkomligt älskade det. Nu ska jag gå hem och sova lite siesta. Jag är helt slut.

Kram Malin