” YOGA MEANS UNION. IT MEANS TO LEAD TO JIVAMUKTI.

LITERALLY: LIFE-LIBERATION. ”

30 jun Tänk att ngt jobbigt blev så bra.

Har i månader tittat på en stor kartong med gamla dvd:n som jag tänkt slänga. Känns ju helt onödigt att ha dom kvar när det finns Netflix och HBO på nätet. Men jag kände att slänga inte riktigt var det klokaste att göra. Kanske var det bättre att gå med dom till statsmissionen eller sälja dom på blocket. Men vem köper sånt idag??? Så de blev klar som en irriterande kartong på golvet i sovrummet. Dessutom var den så tung så bara tanken på att bära ner den i soprummet kändes jobbigt.

Men så igår när jag bestämde mig för att verkligen städa var enda vrå i sovrummet hittade jag en gömd dvd spelare som jag troligen i ett hastigt ögonblick slängt in i garderoben i hopp om att den skulle försvinna för gott. Så jag tittade på isaks gamla tv som stod på mitt skrivbord. En tv som han i sin tur av någon anledning hoppades skulle försvinna i mitt rum efter det att han ”snott” den stora tv:n i vardagsrummet.

”Hm… kanske jag ska se om jag kan koppla in tv:n och dvd:n och faktiskt behålla alla filmer istället ” tänkte jag medan jag började rota i den gamla kartongen. Jag menar dvd filmer kanske också kan ge en känsla av vintage en dag.

Alltså ni fattar inte vad kul det var. En sådan nostalgi tripp. Filmer jag inte sett på evigheter som åkte upp i bokhyllan och jag t o m sparade en och annan barnfilm också. Vem vet om jag får barnbarn en dag och kan höra mitt barnbarn säga ” farmor kan vi inte titta på pappas filmer?”. Hahaha ja ni hör ju!! Galen är jag men gissa vem det var som snabbt efter allt var klart gjorde ordning lite lätt lunch och kröp upp i sängen för att se en av mina absoluta favorit filmer? Moi!!!

Amelie från Montmatre är jag, typ!! Jag identifierade mig så mycket med henne när filmen kom och just nu är jag i en sådan längtan till Paris och Frankrike igen så oj vad jag njöt av varenda minut av filmen. Jag känner nu att detta är ett kapitel i mitt liv jag inte vill ha ouppklarat. Frankrike och franskan. Har du något du alltid drömt om att göra eller lära dig men det har aldrig blivit tid till det eller livet har liksom inte riktigt stannat till just där? Jag kände att kanske är det dags att bocka av det nu. 53 år år gammal är det dags att ta tag i Frankrike på alla tänkbara sätt på riktigt nu. Jag vill inte se tillbaka på mitt 90 åriga liv och tänka, varför lärde jag mig aldrig franska? Varför reste jag inte tillbaka till Paris?

Så fort filmen var klar gick jag ut på youtube och hittade en kurs i franska. Det kommer nog ta sin tid för jag är ju inte 20 längre men nu jäklar!!

Tänk vad ett jobbigt ” måste göras” i en kartong i mitt sovrum blev mer lycka än vad jag kunde anat. Undrar vad jag ska se för film idag? Mister Nobody kanske…. Har velat visa den för Martin så många gånger men inte hittat den på nätet. Men i min låda låg den!!

Klockan är nu 8.30 på söndagsmorgonen. Stockholm badar redan i sol och jag och Bodhi letade efter ett ställe som var öppet för en kopp kaffe. Det är de saker jag saknar mest med de sydliga länderna. Där äter vi inte frukost hemma utan vi sätter oss på ett favorit kaffe och pratar med stamkunderna, grannarna eller läser tidningen. I Amelie från Montmatre är det precis det som händer. Betraktelser i kvarteret som hon följer, precis det liv jag levde i Santa Catalina och älskade att göra. Men Stockholm är absolut öde när jag och Bodhi letade oss igen kvarteret och jag började ge upp. Men så känner jag doften av nybakat bröd, kunde det vara Hemköp som redan är öppet eller kan det vara så att….. Fabrique är öppet!!! Men hur kunde jag glömma det??! Detta underbara mästerverk som var ett av de första bagerier som introducerade det franska Levain brödet till Stockholm. Ja ni förstår säkert att min mun drog sig till ett varmt lyckligt leende.

Så här sitter jag nu, och bläddrar på mobilen efter lite härliga franska citat som jag kan lära mig ngt av. Delar med mig till er av två som passar till dagens ämne och önskar er med det en ljuvlig söndag. Vart ni än är…

Namaste, Malin

Tous les genres sont bons, hors le genre ennuyeux. (Voltaire)

Alla sätt är bra, utom de tråkiga.

Le monde avec lenteur marche vers la sagesse. (Voltaire)

Världen är långsamt på väg mot visheten.

Read More

29 jun Hej älskade blogg-vänner, en ny tid väntar…

Jag minns första gången jag började blogga för tidningen Leva. Det var ett stort steg för mig att få ett samarbete med en tidning. Det för mig gav mig en känsla av att mina ord hade en betydelse. Jag har ju skrivit sedan jag var väldigt liten. Jag har fört dagbok och skrivit poesi sedan tonåren och älskade svenska lektionernas ” hitta på ett ämne att skriva om” då jag fick välja fritt ur mina tankar och sätta det ner på papper.

Sedan tiden med Leva har det blivit blogg samarbete med tidningen Amelia och fem böcker med samma tema som mina bloggar. Att inspirera till hälsa och yoga och till att få en stund av reflektion för mina läsare. Genom mina resor ville jag att mina läsare skulle få slippa vardagens tristess och följa med mig på olika äventyr och även om de inte kunde resa med kunde de drömma sig bort med oss genom bloggen och mina böcker.

Men så när en kvinna började skriva elaka ord om mig på bloggen och på andra platser kändes det inte lika roligt längre. I samband med att Dag Taylor dog blev hon ännu mer aggressiv och sa att det var mitt fel att han hade dött. Då orkade jag inte längre. Jag stängde ner bloggen och höll mina ord för mig själv en stund. Genom instagram kunde jag istället formulera mina tankar och blockera henne helt. Detta var 2014. Efter att hon hotade att döda min son polisanmäldes kvinnan och hon blev förbjuden att kontakta mig på något sätt. Sakta kunde jag öppna upp bloggen igen och låta orden flöda fritt men jag har gjort det varsamt och jag stängde självklart av kommentar fältet.

För jag lägger ner min själ när jag väl skriver och jag skriver för att få andra att reflektera över livet,sig själva och det goda. Jag vill ge andra en stund av vackra bilder från mina resor att drömma sig bort till. Så det var inget roligt  att ha näthatare som slängde ut sig negativa kommentarer och som egentligen inte hade något vettigt att säga mer än att de bara ville vara elaka. Deras bitterhet över livet skulle föras över till andra och min plattform var inte platsen. Det bestämmer ju jag det är ju min sk community, inte deras. Kvinnan fortsatte dock men utan att kontakta mig direkt och i höst är det rättegång.

Många av mina följare har berättat för mig hur de saknat bloggen och att för dem var den även en tröst när dom som mest av allt behövde den. Så i samtal med mina barn har vi nu kommit fram till att en elak kvinnas frustration och ilska ska inte hindra mig från att göra det jag älskar. Att skriva. Jag ville skapa en bättre värld genom mina ord för politiker kan jag ju inte bli och då går det ju inte att låta en arg kvinna hindra mig. Så nu har jag skrivit på ett kontrakt med ytterligare en tidning så bloggen kommer nu att föras över dit. Jag kommer skriva fem gånger i veckan och det kommer bli allt möjligt precis som förr. Hälsa, mat, relationer, tankar, resor, äventyr, trädgård och yoga förstås. Jag är jätte glad över detta för det är en tidning som jag själv faktiskt tycker väldigt mycket om och nu under Juli månad kommer ni strax få uppleva öppnandet av den nya bloggen. Så jag hoppas ni kommer tycka om den.

Det är väldigt mycket roligt som väntar nu. Min och Tess podd får bara mer och mer lyssnare, Mallorca boken kommer få nya bilder som vi kommer ta i sommar jag och Martin. Livslust och hälsa ska bli ljudbok och hösten kommer vara full med nya roliga saker. Mycket som jag hoppas inspirerar er också. Nu i morgon åker jag upp till Järvsö och det är också ett nytt kapitel i min och syrrans liv. Vår syster Monica bad att vi köpte ut henne så nu äger vi mammas hus bara jag och Kristin och våra barn. Hela Martin terass är fylld med blommor som ska upp och planteras i veckan. Jag och systrarna ska ha tid tillsammans och göra det sista av uppdelningen av mammas saker.

Mormor och mammas ande finns i hela området där uppe och en liten fågel kommer varje dag och sätter sig på utebelysningen och pratar med oss. Med varsamma händer försöker vi hedra deras minne men samtidigt skapa en plats som är vår. Ingen vill bo i ett museum. Vi behöver skapa en känsla som passar oss men med kärlek till det dom står för och skapade. Där finner vi båda ett lugn och landar i oss själva när allt annat snurrar. Att Martin också älskar huset gör det ju ännu mer fantastiskt.

Ja ni älskade blogg vänner, som mamma sjöng… ”Nu väntar något nytt som ingen anar än.. ” Hoppas ni hänger med mig på mitt nya äventyr. Jag tycker nämligen om att hänga med er.

Namaste, Malin

Foto av Katarina Di Leva, Martin Charlton och mig.

Read More

12 jun Hon är mina stora förebild

Ja Byron Katie är min stora förebild. Tack vare hennes The Work gör livet inte lika ont längre.

Första steget i arbetet för att få mina negativa tankar att sluta att attackera mig var yogan. Yogan gav mig stillhet i sinnet och gjorde det möjligt för mig att betrakta mina tankar som kom lite mer från sidan. Dom exploderade inte inom mig och skapade oro. Yogan gav mig lugn och en möjlighet att få vila från det eviga tjattrandet i mitt huvud. Jag kunde göra kloka beslut som vilade i sanningen istället för rädsla.

Yogan hjälpte mig med de negativa tankarna jag hade med mig själv och om mig själv. Men jag hade fortfarande kvar de negativa tankarna som gällde andra. Och den förutfattade meningen jag hade om vad DOM tänkte om mig. Jag led av osäkerhet och utgick ofta ifrån att andra inte gillade mig eller dömde mig. Spelade ingen roll vad positiva saker de sa om mig, så trodde jag inte på dom. Det var egentligen JAG som dömde ut mig bara genom att tänka så. Långt senare förstod jag att detta var det vad Byron Katie kallade the turnaround. Genom de tankarna jag hade OM vad andra tyckte om mig var det JAG som valde bort mig. Inte dom.

I mötet med Byron Katie och the Work för nästan 10 år sedan såddes ett frö som genom dessa år grott till en ren befrielse. I början var jag inte riktigt intresserad. Jag hade hört talas om henne och jag satt där med mitt papper som vi skulle jobba med men jag var inte riktigt redo att ta ansvar över de tankar som kom. Jag ville fortfarande, när det gällde andra, att vara offret. Jag såg det inte då, jag såg inte då att det var jag som slogs för att få behålla känslan av att vara drabbad. Jag var bekväm med den känslan. The Work skulle ju innebära att jag inte längre kunde skylla på andra, göra dom till mina förövare och framför allt var jag inte redo att må bra. Så jag tog inte riktigt in det hon sa, för jag ville inte.

Jag kunde ofta påpeka för mina barn att jag inte var den bästa mamman och även om jag många gånger säkert gjort dom besvikna och skogstokiga så var det mest mina tankar om deras tankar om mig så var problemet. Inte det faktum att de faktiskt sa att de älskade deras mamma precis som hon var. På alla sina sätt, perfekta och mindre perfekta. Problemet var att jag lyssnade inte utan trodde mer på mina egna negativa tankar än på deras ord.

Byron Katie säger ” När jag tror på mina tankar lider jag. När jag ifrågasätter dom mår jag bra.” Och det är så sant. Och jag vet inte hur jag bäst ska förklara detta för det klickar i var och en av oss när det klickar. Som ni förstår var det precis så det blev för mig. Det klickade allt eftersom. När det liksom är dags att ta nästa steg i den egna utvecklingen. När det är dags att ta ansvar över sitt eget välmående och sina tankar och förstå att det inte är andra som får dig att må dåligt av det dom säger utan det du TROR dig höra. Om vi låter varje människa få känna det dom känner utan att gå i försvar och istället lyssna med empati så hjälper vi inte bara dom utan framför allt hjälper vi oss själva att slippa lida över det dom säger och känner.

Martin sa till mig igår när vi satt i bilen ” Du blir inte längre lika frustrerad över när jag blir arg eller irriterad. Du blev ofta tyst i början vilket skrämde mig. Vad är skillnaden?” Och jag sa ” Som du vet lovade jag mig själv när jag träffade dig att jag skulle kämpa för oss. Att jag skulle gå en annan väg än jag tidigare gjort. Så jag började ta ansvar över varje reaktion jag hade när vi var på väg in i ett gräl. Du kommer ihåg att jag kunde säga ” Låt mig bara marinera detta en stund så kommer jag tillbaka.” Du svarade ofta efteråt att det skrämde dig för du trodde jag letade efter fel hos dig och hur jag skulle kunna slå tillbaka bättre. Men istället försökte jag rädda mig själv ifrån det som gjorde ont i mig. Vilket inte var vad du sa utan mina tankar om vårt samtal och dig. Istället för att skylla på dig, hitta fel och gå in i försvar, försökte jag förstå min reaktion, mina tankar och mina rädslor. Och jag försökte känna empati och acceptera att du kände som du kände. Och empati över mina egna rädslor. Jag ställde mig ofta frågan ” Har den här känslan med Martin att göra eller kommer det från en rädsla av att inte bli vald, skuld eller är jag bara trött? Vad är sant?” Det som hände var att jag började lära känna DIG och inte mina tankar OM dig. Jag började lära känna mig och vart jag kunde fly in i som ” offer”. En plats jag valde inte du. Det var en enorm befrielse. Nu idag känner jag dig som den du är och inte från mitt förflutna och mina tidigare erfarenheter eller rädslor. Och jag känner också mig själv bättre genom vårt möte och mitt val att se dig som den du är istället för genom mina egna värderingar. ”

Så för all er där ute som är arg och frustrerad över andra. Som känner att andra inte förstår dig. Som inte känner er älskade eller som är irriterade över hur era barn, föräldrar, syskon, partners eller kollegor agerar. Är det inte dags att slippa det lidandet och hitta ett sätt att låta människor vara där dom är utan dina värderingar om dom? Är det inte dags att sluta vara ett offer och bli fri? Jag vet det är så mycket enklare att skylla på andra att de är idioter, egoister och inte förstår dig. Men som Byron Katie säger ” Är det verkligen sant? Och hur mår du när du tänker den tanken att andra är idioter, egoister och inte förstår dig? Hur skulle du må UTAN den tanken att andra är idioter, egoister och inte förstår dig?”

Mycket bättre eller hur???!! Så gör något åt din tanke OM dom! Du kan inte förändra dom men du kan välja att förstå vad som händer i dig.

Så, om vi vänder på det a la miss Katie.

”Alla andra är idioter, egoister och förstår inte mig”…. hm… När jag tänker dessa tankar om andra, dessa tankar som får mig att må så dåligt, känna mig ledsen och frustrerad… är inte det väldigt idiotiskt? Det får mig ju att må väldigt dåligt. 😉

Är det inte också väldigt egoistiskt att tro att deras värderingar handlar om mig? Dom är ju i sitt eget drama. Dom har sin egen agenda. Det handlar kanske inte ens om mig. Det är KANSKE JAG som vill att det ska handla om mig så jag får tycka synd om mig? Eller… 😉

Och slutligen ” andra förstår inte mig!!” Är det verkligen sant? Förstår ingen mig? Förstår jag andra? Eller är det så att JAG inte förstår mig…?

Byron hjälper oss att ta ansvar och ställa frågorna vi behöver ställa OSS SJÄLVA för att må bättre. För att förstå det som händer inom oss. Hon ger oss frågorna, så vi själva får hitta svaren.

På min vägg i Järvsö för tio år sedan hade jag en bild av en fjäril som för mig symboliserar att gå från puppa till fjäril. Jag visst att mitt liv var på väg att förändras och jag längtade att slå ut mina vingar. Genom yogan och genom The four agreements, genom min utbildning som meditation och wisdomslärare och framför allt genom timmar med Byron Katie på youtube har jag nu kommit till den plats då jag kan njuta av friheten under mina vingar. Det kommer vara ett ständigt arbete men NU är jag redo för nästa steg i livet. Att flyga!

Missa inte Byron Katie i Stockholm den 6 ( föreläsning) och 7 ( workshop) juni!!

Det kan förändra ditt liv. Om du är redo för det. Eller vill du kanske ligga kvar i offer koftan ett tag till? 😉 Retas bara!!♥️♥️♥️

Hoppas vi ses där! Kom fram och kramas i så fall.

Mer info och köp av biljetter finner du HÄR.

Namaste, Malin

Read More

11 jun Idag jobbar jag.

Idag är min första arbetsdag på Lill-babs museum i Järvsö. ♥️ Jag ska vara ärlig, jag har blandade känslor för det. Ena sidan av mig är oerhört stolt och innerligt tacksam över vad mammas vännina Ewa ( @ebogebjer ) har skapat med hennes team @aimforu och @needs_decor_design

För henne har projektet varit en hjärtesak. Ingen av dom har tagit betalt utan enbart gjort det för att hedra henne. Dom har varit som nyfikna barn en julafton när de gått igenom lådorna. Och vi systrar har sett hur de förvandlat de vackra rummen på östra flygen på Stenegård till ett minne av en älskad artist. Vår mamma. ♥️

Jag minns så väl när vi systrar skulle namnge museet. Något vi alla våndades för, för när mamma skapade sin första utställlning på 90 talet och namnet var på fråga sa hon ” Jag tycker inte om ordet museum. Det låter som om jag är död.” Så hon döpte det till utställning istället. Ja så när nu frågan kom upp igen mindes vi alla tre döttrar hennes ord och ingen av oss gillade ordet museum av just det skälet. Men… nu fanns hon ju faktiskt inte längre.

Och det blev på något sätt något vackert över det ändå. Det står på nätet ” Syftet med ett museum är att samla och bevara objekt av betydelse för att visa för allmänheten. ” Och visst var hon av stor betydelse vår fina mamma.

Jag hade helst velat vänta med museumet. Vi har ännu inte gjort klart hela bouppteckningen eller är färdiga med sorgearbetet över mamma för Lill-babs har liksom stått i vägen. Vi kände att mamma hade velat att det skulle färdigställas så fort dom möjligt. För hennes fans skull och för Järvsös skull. Och av kärlek till denna fantastiska kvinna har ett team av kvinnor med vår storasyster Monica skapat ett oerhört vackert museum med en separat utställning i museet som är föränderlig. I sommar är fokus hennes närmaste vänner. Vi har också valt att låta ett rum vara exakt som hennes hem.

Vår mamma var först och främst artist. Drillad av Simon Brehm sedan hon var 16 år gammal. Vi barn och barnbarn har alltid vetat det. Och trots att hon reste överallt och alltid jobbade så fanns hon där för oss. Med ett telefonsamtal, en blombukett eller så hade hon ringt någon vän som kom förbi på vår födelsedag istället. Och hon har åkt till oss över en dag om hon måste bara för att finnas där.

När jag letade igenom mammas garderober för att få ihop kläder till utställningen hittade jag min mors bröllopsklänning när hon gifte sig med min pappa. Mamma sparade verkligen på ALLT så denna utställning kommer vara föränderlig för vi har så mycket att dela med oss av. Allt eftersom kommer även butiken vara på plats men den får ta sin tid. Vi måste se till vår sorgbearbetning med vår mamma nu när Lill-babs har fått sitt.

Jag har åkt upp fram och tillbaka för att jobba en dag på vårt vackra Lill-babs museum. Det är den enda dagen jag kan den här veckan. Ja det är blandade känslor men jag är mest stolt och det finns ingen tvekan i mig att göra detta för mamma. För hon hade gjort det för mig. ♥️

Lill-babs museum är öppet 11-15 tisdagar -söndagar.

Måndagar har vi stängt. Då jobbade nämligen inte mamma.

Entrén är 60 kr för vuxna.

40 kr för pensionärer.

Barn upp till 16 går in gratis.

För övrig information gå in på Stenegårds hemsida ♥️

Read More

10 jun Martins oro

7 chockerande fakta om krisen mot våra oceaner

1. Omkring 8 miljoner ton plast landar in i våra hav varje år. Det är ungefär som vikten på nästan 90 flygbolag.

2. Det är också lika med som att dumpa 1 sopbil fylld av plast i havet varje minut.

3. I den stora Pacific Garbage Patch mellan Hawaii och Kalifornien hittas den största koncentrationen av plast, som innehåller uppskattat 1,8 miljoner bitar av plast. Det är ungefär lika som dubbelt så stort område som Texas eller tre gånger så stor som Frankrike.

4. Mer än 1 000 000 sjöfåglar och mer än 100 000 marina däggdjur dödas av plast varje år.

5. 80% av förorening som hittas i haven kommer från land. Det inkluderar avrinning från septiktankar, lastbilar, gårdar och rancher samt olja från motorfordon.

6. Plast har med sannolikhet blivit upptäckt i djupet av haven cirka 11 kilometer ner vilket innebär att de förorenat några av de mest avlägsna platserna på vår planet.

7. Vid 2050 kommer det att finnas mer plast i haven (i vikt) än fisk.

Låt oss inte underskatta hur stor dom här siffrorna verkligen är. För att jag själv skulle förstå omvandlade jag det till sekunder.

En miljon sekunder är nästan lika med 12 dagar.

En miljard sekunder är lika med 31,7 år.

En trillions sekunder är lika med 31 709,8 år.

För en trilion sekunder sedan fanns det ingen skriftlig nedskriven historia.

Jag vill inte anklaga någon eller hitta någon att skylla på. Jag vill bara att vi alla ska förstå hur stort problemet är.

Martin Charlton

Read More

06 jun Kärlek till Frankrike

Sitter i en liten fransk by vid kusten i närheten av där vi ska spela in fångarna på fortet. Jag njuter av en krämig cappuccino och en riktig croissant. Ja om det är någon gång man får unna sig det är det i Frankrike. Sedan jag var väldigt liten jag älskat Frankrike och att det blev Mallorca anser många nära vänner var lite konstigt. De trodde alla att jag slutligen skulle bo i en liten fransk by. Livet kan vara långt….. så vet vet. En dag kanske. Just nu njuter jag av att bara vara en stund i solen med en riktigt croissant och en fransk cappuccino.

Read More

30 maj Skuld varför känner vi skuld? Varför ger vi skuld?

Skuld, varför känner vi skuld? Och varför ger vi skuld? Framför allt varför ger vi skuld när andra inte gör det vi vill. När allt vi själva vill är att bli älskade för det vi själva vill. Jag har reflekterat runt det de senaste dagarna. Jobbat mycket med min egen skuld. Ge mig lite tid och dela detta men görlig en tjänst, gå inte in och försök lösa mina funderingar. Titta hellre på om du känner igen något i dig. Jag behöver inte räddas. Behöver inte dina svar. Jag behöver att du lyssnar och känner efter vad som händer i dig om det jag berättar. Det är det som är yoga.

Igår satt jag vid frukosten och blev irriterad. Jag satt med Eric och Martin och kände en frustration komma smygande. Frukost för mig har de senaste fem åren på Mallorca varit min heliga stund av arbete. Något jag i många år längtat efter. Att sitta med en kopp kaffe och ett glas juice och blogga, fixa med mina sociala medier, svara på mail och prata med mina kollegor på FaceTime i ett varmt land. Med doften av sol och olivolja omkring mig. Sorlet av en stad som vaknar. Där på caffeerna har jag suttit i min ensmahet och skrivit många bloggar och många böcker. Ibland kommer mina väninnor och sätter sig ner eller någon bekant som passerar. Jag lägger ifrån mig mobilen eller datorn en stund för att sedan fortsätta arbeta. Ibland har jag blivit irriterad när jag inte kunnat göra mitt arbete. Framför allt när de gett mig skuld för att sitta där och jobba. Jag brukade tänka, ” Det är du som kliver in i min bubbla nu inte tvärtom. ”

Jag vet att jag använder min mobil mycket. Ja till faktiskt allt möjligt. Men jag har väldigt sällan fått förståelse för att jag har mobilen. Jag har oftare, ja nästan jämt fått skuld. och jag brukar tänka ” Det här är den jag är, vad är det du inte accepterar med det? ” Men självklart vet också jag som sagt att jag borde använda den mindre och nu sedan jag flyttade hem till Sverige behöver jag inte bära den med mig hela tiden för att se om barnen ringer från Sverige eller Isak från skolan.

Så när jag satt där med Martin och Eric och bloggade under frukosten tänkte jag ” Behöver jag verkligen göra detta nu? ” Men saken är det att under 200 dagar om året i en väldigt lång tid har jag längtat till frukosten och sitta och skriva. Det är då jag känner mig som mest kreativ. Och det är också då jag går ut på Instagram och ser vad min familj och mina vänner gör något bara en person som själv bor utomlands förstår. Så det handlar om ett val. Inte vad andra vill av mig utan vad jag idag själv vill göra. Vara social istället för att blogga. Att prata med de som är närvarande vid bordet eller med dom där hemma. I min värld så skulle jag ju egentligen sätta mig själv en stund vid ett annat bord. Då blir kanske inte andra störda, jag ser till mina egna behov och jag gör mitt jobb. Men en förändring har skett även i mig, jag vill sitta och prata med dom. Så jag behöver se över mina rutiner och vad jag helst vill göra. Men det är svårt, den här rutinen går väldigt mycket på automatik.

Mina barn klagar över att jag sitter med mobilen. Men de klagar också över om jag inte svarar på en gång när de ringer eller sms:ar. Mina vänner och min familj klagar över att jag är utomlands och inte nära för att besöka födelsedagar eller ta en fika. Men när jag är hemma är det ingen som ringer och vill fika. Jag har genom åren känt en sådan lycka att komma hem för jag har känt mig efterlängtad och när jag vill ses har ingen tid. Och då kan jag få orden ” Ja men du är ju borta jämt och vi kan ju inte styra upp våra liv för att bara du kommer hem. Eller så får jag skäll för att jag inte hinner med alla när jag väl är hemma.

Min älskade Martin kan bli oerhört irriterad om jag sitter och svara på meddelande från någon annan men svarar jag inte på en gång när han ringer blir han också irriterad. Ha ha ha ja vad ska man göra egentligen?

Så jag satte mig ner en stund och reflekterade över vad jag ville och tanken kom just runt skuld. Jag vill inte känna skuld. Och alla kommer alltid på något sätt få en att känna skuld så länge du inte själv bestämmer att inte bli påverkad av det. För de kommer alltid vara där dom är och så länge de inte accepterar dig som den du är som kommer de trycka på knappar i den som får dig att känna skuld för att du inte gör som DOM vill eller som behagar dom.

Jag läste någonstans att det krävs mod att vara sårbar. Det krävs en krigare för att möta sina brister. Och det krävs styrka att ta eget ansvar över de dåliga känslorna som kommer upp av skuld, svartsjuka, avund och ilska. Så jag bestämde mig att inte lägga skuld på andra för att deras reaktioner för mig att må dåligt. Jag bestämde mig för att finna en väg som gör att jag accepterar deras känslor utan att låta dem ge mig skuld. Och för mig heter det empati.

Att ha empati över att de har ett problem och att jag tydligen, eller åtminstone mitt beteende, är en del av deras problem. Jag kan inte ändra dom och jag kan inte förändra mitt beteende för att hjälpa dom för de skulle troligen bara hitta något annat att bli irriterad över. Jag behöver antingen be dom respektera mig i den jag är eller… förändra mitt beteende för jag själv anser att det är dags att förändra det och för att dom skulle må bättre om jag gjorde det. Antingen för att jag känner att de har rätt eller för att jag själv känt att det är dags.

Att känna skuld kommer också av att du någonstans också känner att det är sant eller för att du om och om igen fått känna skuld över att du är som du är. Jag kom fram till att jag ofta känner skuld för att jag själv ger mig skuld och dåligt samvete och därav ger jag dom rätt. Även om jag faktiskt heller skulle vilja skrika ” Ta inte mitt heliga ögonblick ifrån mig!! ” så har jag alltid vetat att jag gör något som andra inte uppskattar bara jag själv. Och då kommer vi till nästa del i det hela ” Att bli bort stött och inte vald.” Hur många gör som andra vill bara i rädsla för att inte bli vald?

Vi gör oss till för vår partner för att inte bli bort vald.

Vi gör oss till på jobbet för att inte få sparken.

Vi gör oss till för våra barn för att de ska återkomma och alltid älska oss.

Vi är som våra vänner önskar för att fortfarande bli vald att komma på tjejmiddagarna.

Vi går i konstant rädsla för att göra fel så vi inte blir bortvald. Istället för att acceptera att ibland blir vi det men hellre gå in i känslan av att inte bli vald än att vara någon jag inte är för att få passa in, bli vald och känna tillhörighet.

Passa in och att tillhöra. Hm… det är verkligen två olika saker.

Malin passar inte in när hon gör det som inte behagar andra men när tillhör hon en del av gemenskapen? När hon är sig själv eller när hon passar in?

Jag tänker ta detta några vändor till och återkomma till detta på bloggen ochunder tiden får du gärna fundera över din relation till skuld. Ger du den ofta eller får du den ofta eller både och? Passar du in eller känner du att du tillhör? Och när och med vem känner du att du får vara dig själv till 100 %

Kram Malin

Read More

29 maj Naturligt solskydd

Jag har i många år nu försökt undvika vanliga solskydds krämer pga av alla kemiska ämnen de innehåller. Jag har mest använt olivolja eller kokosolja och valt att vara i solen kortare perioder åt gången och inte för länge och istället ligga i skuggan och läsa. Det har ju visat sig att de kemiska ännena stannar i kroppen och dessutom går in i tex bröstmjölken på gravida. Här har ni en länk som berättar om naturliga oljor. Förbered er också för sommarens sol med A vitamin.

Bilden ovan kommer ifrån Recept LCHF hemsida. Original informationen kommer ifrån Living pretty natrually.

Kram Malin

Read More
INSTAGRAM